Vad som trots allt skiljer läsning av litteratur från annan läsning mest är ändå UNDRET. Att litteraturen kan skapa en värld av ord – befolkad av mänskor som älskar och hatar varandra, av susande träd, av sjaskiga barer, av drömmar, spårvagnsgnissel och hundskall och flygande kor – eller vad man nu vill stoppa in i sitt manus, en parallellvärld som vi (åtminstone i stora drag) kan dela med andra läsare.
Dette avsnittet er henta frå foredraget «Den goda författaren» som den svenske forfattaren Ulf Stark heldt på NBU-årsmøtet på Leangkollen 14. april. Til stor begeistring for dei som var til stades på møtet. Stark har gjeve løyve til å trykke heile foredraget her på NBU-sida:
Den goda författaren
1. Tankar i en blommig fåtölj
– Mamma?
Hon var i köket och kokade dillkött till middagen fast vi inte ens hade ätit lunch än. Jag satt i den blommiga fåtöljen i vardagsrummet och hade tråkigt.
– Hur många stjärnor finns det i världsrymden?
– Tillräckligt.
– Fler än dammkorn i vardagsrummet?
– Antagligen.
– Vilken är starkast en björn eller en valross?
– Jag vet inte.
– Du måste välja.
– Snälla Ulf!
Det betydde inte att jag var snäll. Det betydde att jag skulle sluta fråga. Jag hade hållit på att fråga henne den senaste halvtimmen. Jag gjorde det för att det alltid är roligt att få reda på saker. Men mest av allt för att rubba den tråkiga familjeharmonin. Jag gjorde det av leda, småelakhet och beräkning. För oftast slutade det med ett pangerbjudande:
– Om du håller tyst i en halvtimme så ska jag läsa en saga.
– Hur lång då?
Det svarade hon inte på. Men jag hörde att hon ställde äggklockan. Ja satte mej tillrätta i fåtöljen och väntade på ringsignalen.
Sådan var jag (liksom de flesta barn): samtidigt naivt nyfiken och lömskt anarkistisk, på en gång jobbigt retsam och bakslugt kalkylerande.
Men i barnboken för mellanåldern är barnet oftast det ena eller det andra. Eller åtminstone inte allt på en gång. Det komplext kaotiska i barns brokiga inre blir hänsynsfullt sorterat, struket endimensionellt och vikt i pedagogiska veck. Var känsla på sin rätta plats.
2. Tankar i den grå stolen
Jag tycker fortfarande att det är en bra metod att ställa frågor, för att utforska världen, rubba en letargisk ordning, retas en smula och kanske få ett pangerbjudande av något slag.
Här är några exempel:
– Måste goda barnboksförfattare vara särskilt goda?
– Är barnboksförfattare barnsliga på ett alldeles speciellt sätt?
– Ska en barnbok göra barn glada och nöjda – och få dom att somna så snabbt som möjligt ?
– Hur vet man att man har skrivit en bra bok? Och för vem då i så fall?
– Skiljer sig läsning av en litterär text från annan läsning?
– Är det bra att sätta prickar på utsidan av böcker så att man ska se hur lätt- respektive svårlästa dom är?
– Hur ska man för resten förstå detta med att förstå?
– Är det bra att barn läser dåliga böcker?
– Har barnboken drabbats av fettmaepedemi?
Jag hör redan mamma ropa från långkoket i himlen:
– Snälla Ulf!
– Jag vet, säger jag. En halvtimme. Jag tänker så länge.
3. På vad sätt är den goda författaren god?
Jag tänker att det är naturligare att associera ordet ”god” till författare av barnböcker än till vuxenförfattare. Inte bara med ”bra”, utan med god i bemärkelsen hjärtegod. Som när Emil pussar fröken för ”sitt hjärtas godhets skull” till exempel. Och att deras arbeten ska ge prov på denna godhet.
Vuxenboksförfattare kan vara utstuderat djävliga och röja runt utan att det inverkar särskilt menligt på värderingen av deras skrifter. Tvärtom gör det dem ofta mer intressanta.
Men med barnboksförfattarna är det som sagt en annan sak.
Eller?
I regeringens förordning för ALMA priset står uttryckligen att pristagaren ska verka i Astrid Lindgrens anda. Vad betyder det? Det betyder ju inte att man ska skriva som Astrid Lindgren. Det betyder väl kort sagt att man ska göra gott. Värna om barn och höns och kor, humor och humanism. Och hötta finger åt alla busar.
Men skriver den goda människan självklart de bästa böckerna?
Ska dessa böcker i så fall också genomsyras av denna godhet?
Och hur ska den i så fall gestaltas?
Oj, där kom det visst en rad frågor igen!
Jag menar: blir det inte lätt en blytung gloria av vetedeg?
När jag var liten trodde min mamma helt utan grund på min och min brors rent konstitutionella godhet. Det spelade ingen roll om grannarna ringde och klagade på mitt uppförande.
Jag var oskyldig.
Hon iddes inte ens lyssna på anklagelserna.
– Nä, vet ni vad, jag orkar inte lyssna på dom där dumheterna! Det var väl någon med samma hårfärg. Lite knubbig, säger ni, är det så ovanligt? Och… ja, kanske likadana kläder också. Har fru Bergström aldrig hört talas om en sådan företeelse som kallas dubbelgångare?!
Så la hon på luren.
Hon tittade på mej.
– Nu var det någon som tagit miste igen. Vi säjer ingenting till pappa.
Många skulle ha gett vad som helst för en sådan mamma!
Men detta absoluta förnekande födde så småningom en gnagande oro. Det gjorde mina missdåd ännu värre. Jag ville få henne att se mig, inte bara henne hemmagjorda lilla helgon. Eller var det inte möjligt att älska mej längre om det var sant det jag gjort? Hade jag en sådan fruktansvärd svart materia inuti mej.
Det var den verkliga skräcken.
Inuti mej fanns det ett så vidrigt monster att inte ens min mamma kunde tycka om mej om det blev synligt!
Det är som i Selma Lagerlöfs ”Ett barns memoarer” där hon blivit rasande på en farbror i ett kortspelsparti, och raseriet vänder blicken in i hennes eget inre. Där ser hon en håla full av dy och lera och i den rör sig ett odjur med öppet gap och taggar i pannan.
Så här skriver hon:
”Jag har aldrig sett något så rysligt som det vidundret, och jag blir dödligt skrämd av att det har sin bostad inne i mig själv.”
Så kände jag det också. Fast inte fullt så melodramatiskt.
Den goda boken måste också erkänna det mörka, sorgsna och skrämda i våra själar – även i barnasjälarna, så att vi kan erkännas som hela mänskor.
Men vadå? Inte ska vi väl skrämma barnen?
Inte ska väl vi väl väcka upp odjuren i deras inre?
Hur ska de då kunna somna?
4. Boken som ställföreträdande förälder, prozak eller valeriana.
När det var på om ”censur” i barnlitteraturen för ett par år sedan sa jag, lite slängigt som en lägesbeskrivning, att ”i den svenska barnboken måste till och med sälarna ha flytväst”.
Jag vände mig mot ordet censur för att beskriva denna reningsprocess av böcker så att de passar till den kommersiella marknaden och ville istället tala om en allmän ”präktifiering” av barnböckerna. Det var också något som bokklubbsredaktörer och andra med närkontakt med föräldrar/köpare vittnade om: propåer från föräldrar om att böckerna för de yngre ska vara etiskt VDN-märkta och barnsäkra.
Inga svordomar. Inga cigaretter. Ingen sprit.
Inget som skaver eller är jobbigt och opassande.
Maränger, saft och vetelängd.
Köper man en bok på nätet eller via en bokklubb vill man vara garanterad en lugn och mysig nattningskväll med sitt barn.
Den ska fungera både som underhållare och sömntablett, både prozak och valeriana, på samma gång.
Och lite Nanny, som extramaterial.
– Inte vill jag betala pengar för en bok till mitt barn och sen upptäcka att den handlar om döden. Man känner sig lurad, för fan, sa en ilsken man som köpt Kan du vissla Johanna.
Visst kan det få handla om döden.
Men då ska det vara på det rätta, trevliga sättet. Inte så mycket ontologisk undran, sorg och smärta. Mer inriktat på de tröstande ceremonierna. Hur man gräver ner, blomstersmyckar och sjunger en sång. Alltså: hur vi gör oss av med de bevisen på vår trista dödlighet på ett så prydligt och rörande sätt som möjligt.
Detta gäller böckerna för de yngsta.
Vad ungdomsböckerna anbelangar gäller stundtals motsatsen. Där reser sig liken, som hos Hesekiel, kapitel 7, ur de ansade barnboksgravarna, samlar ihop sina förtorkade ben, ikläder sig sitt kött och tar en försenad idyllfobisk hämnd på vuxenvärlden.
Det kan vara mycket gotiskt effektfullt.
Både bilderboken och ungdomsboken uppvisar för övrigt många prov på artistisk spänst och glädjande variationsrikedom för närvarande.
Jag vet för jag sitter sedan ett år tillbaka med i Kulturrådets arbetsgrupp för efterhandsstöd i denna barn- och ungdomskategorin.
Sorgligare står det till med böckerna för mellanåldrarna, böckerna mellan bilderboken och ungdomsboken.
De lite längre högläsningsböckerna – sådana som Nalle Puh, Alla vi barn i Bullerbyn, Det blåser på månen, Muminböckerna, Det susar i säven, Vems lilla mössa flyger – alla dessa verk som gjorde att det var lönt att sätta på sig pyjamasen och borsta tänderna skrivs nästan inte alls längre.
Jag saknar dem! Om jag var litteraturutredare så skulle jag bums föreslå en massa åtgärder för att återuppliva högläsningsboken.
För något mer litteraturfrämjande kan jag inte tänka mej.
Det är ju de som lär oss vad en berättelse egentligen är, som lär oss den narrativa grammatik som kan vaccinera oss mot skräp, som lär oss grunden i det litterära läsandet konst, nämligen lyssnandet och som tränar oss att härbärgera en annan fiktiv verklighet i huvudet flera dagar i sträck; en nog så viktig färdighet när man ska läsa längre historier.
Vart har dessa böcker tagit vägen?
Är det så att dagens föräldrar tycker att de har klarat av det där med att läsa högt för barnen om kvällarna när de väl har avverkat bilderböckerna, nu lagom slimmade för att passa jäktade nutidsföräldrar.
Sedan får de väl i all sin dar börja läsa på egen hand.
Så har vi fått en snabbt expanderande produktion lättlästa, lättlättlättlästa böcker, pedagogiskt utformade, serietillverkade för en marknad som växer i takt med de täta larmrapporterna om allt sämre läsfärdigheter hos barnen.
Litteratur som mer och mer kommit att likna läromedel.
Korta och enkla textsamlingar. Lätta att läsa. Inga svåra ord. Korta kapitel och korta meningar. Igenkännbar miljö. Mycket bilder. Lite bildspråk. Lätta att ta till sig. Lätta att exponera. Lätta att glömma.
Är det ett fiffigt recept att förbättra läsförmågan – att sänka kraven och platta till språket?
Det stora LÄSLYFTET utfört med en BRIO-lyftkran.
Oj, nu blev jag visst provokativ igen!
Bäst att nyansera sig: det finns naturligtvis exempel på ”god litteratur” även inom denna grupp. Men risken är att dessa drunknar i mängden av förenklade lästräningsböcker. Med det uttalade syftet att vara just det – inte litteratur – utan lästräningsmaterial.
En del med prickar på pärmen för att visa hur lätta de är.
Enpricksböcker för dem med mycket begränsat ordförråd.
Tvåpricks-, trepricks- ända upp till fempricksböcker, karaktäriserade av några svåra per sida och då och då lite bildspråk. ”Nästan litterärt.”
Välment, javisst!
Men är det den rätta vägen? Nu barn ska vi läsa en bok där ni slipper att anstränga er och lära er något nytt.
Vad menar vi då med läsning?
3. Att läsa och läsa, vad är det för skillnad?
Litteraturutredningen uppehåller sig som sagt med bekymrade tabeller och befogad oro vid barns- och ungdomars sackande läsförmåga.
Den uppehåller sig vid den mätbara läsförståelsen – annars kan man ju inte jämföra resultaten över tid eller med andra länder.
Det innebär att det bara finns en läsart som är den rätta – nämligen den som utredarna har bestämt är den rätta.
Men är denna läsning ”i allmänhet” likadan som den litterära läsningen?
Är det samma sorts läsning jag ägnar mej åt om jag läser en serietidning, en vetenskaplig rapport eller Madame Bovary?
Och om inte är då inte Litteraturutredningen mest en Skolutredning?
Man konstaterar redan i inledningen: ”En utgångspunkt för utredningen är att målet om ökat läsande förstås som att läsandet i sig har ett egenvärde, oavsett vad som läses (min kurs.)”. Sedan garderar man sig med satsen: ”vad som läses är också av stor betydelse.” Och exemplifierar med texter av ”både litterär och resonerande art”. Man fortsätter: ”Det viktiga i sammanhanget är en förmåga att ta till sig och förhålla sig reflekterande till text av en viss komplexitetsgrad.” Så konkluderas det: ”Med andra ord är det troligtvis mycket bättre att barn och unga läser sådant de känner intresse för om alternativet annars är att de inte läser alls.”
Alltså: allt duger, även det dåliga! Bara det tjänar det goda övergripande syftet: att barnen läser.
Kvalitet är ändå så svårt att definiera!
Och litteratur också.
Man har också vänt blicken från boken till läsaren. Det är hen som är det litteraturpolitiska problemet och ska analyseras och reformeras.
Men tillbaka till frågan: är det samma sak att läsa litteratur som att läsa en annan mer komplicerad text?
3. En gåta i vit nattskjorta
En natt när jag var liten måste jag gå på toaletten och kissa. Det var innan mina föräldrar lät bygga om vinden så att min bror och jag fick varsitt rum.
Och mamma och pappa fick vara ifred i våningen under.
När jag skulle gå tillbaka såg jag att det lyste svagt i vardagsrummet. Det var pianolampan som var tänd. I dess försiktiga sken såg jag ett spöke. Det stod bredvid pianopallen och spelade fiol på sitt eget säregna sätt. Armen med stråken rörde sig som om det var ett mycket svårt och snabbt stycke som spelades. Den andra handens fingrar löpte febrilt över strängarna.
Men det hördes inte ett ljud.
Och det var inte ett spöke.
Det var pappa i sin vita nattskjorta som spelade – helt vilt – med stråkens hartsade tagel någon halvcentimeter över strängarna.
Han blundade.
Vad var det för musik som han hörde där inne i sin skalle, som fick honom att vagga så dramatiskt med överkroppen? Jag hade hört talas om att man kunde gå i sömnen. Men kunde man spela fiol också?
Och varför spelade han inte på riktigt, utan bara på låtsas?
Det var många frågor som hängde i luften.
Dom såg ut som de snirkliga hålen i locket.
Jag stod länge och betraktade min pappa. Sen blev jag rädd att han skulle öppna ögonen och få syn på mej. Det kändes inte som om det han gjorde var avsett för åskådare.
Det var något privat.
Jag tassade tillbaka till mitt och brorsans rum.
– Var har du varit? sa brorsan.
– Och kissat, sa jag.
– Så länge?
– Nä, sa jag. Jag tittade på pappa också.
Jag kunde inte låta bli att berätta vad jag sett.
– Det var inte pappa. Det var ett spöke, sa han och rullade med ögonen.
Det var bra att han sa så.
Då kunde jag få ha kvar pappa som spelade ohörbart för sig själv för mej själv. Jag kunde ligga och fundera på det. Det kan jag fortfarande göra – varför gjorde han så? Jag lovar: han var ingen avantgardist. Han exekverade inget solonummer, motsvarande John Cages tysta stycke.
Han var bara en gåta i vit nattskjorta.
Hur avkodar jag den här texten som jag just skrivit? Hur kan jag analysera den. Jag kan ju läsa orden – en del svåra som ”febrilt”, ”avantgardist” och ”exekvera”. Man kan slå upp dem i en ordbok om man inte kan dem. Eller låta bli. Man anar sig ändå ungefär vad de står för. De är typiska ”vuxenord” och förmedlar därigenom ett dubbelt perspektiv åt historien: Dels det iakttagande barnets naiva blick (barnsligheten förstärkt av att han från början tror att det är ett spöke). Dels den vuxne författarens återberättande av samma episod ur det förflutna.
Berättelsen liksom dallrar mellan två tidsplan.
Den innehåller också den språkliga bilden av fiolens f-hål som liknar ett par frågetecken och förstärker därmed metaforiskt det oförklarliga.
Här är det definitivt fråga om en fempunktstext.
Ändå skulle jag inte tveka att läsa den för ett sexårigt barnbarn – om jag hade något – jag tror detta fiktiva barn skulle förstå det underbart men ändå otäckt oförklarliga i historien.
Barn tycker om att vistas i det bara till hälften fattbara – det är ju deras naturtillstånd – och snappa upp det ena svåra eller förbjudna ordet efter det andra, den ena vuxenhemligheten efter den andra. Att hålla sig gömd under matbordet i sällskap med herrbyxor och nylonstrumpor, och låta orden ur vuxenmunnarna sväva omkring över deras huvuden.
Detta lilla exempel visar att man inte kan läsa en litterär text på samma sätt som en resonerande text – en sådan som den här textanalysen till exempel. Man kan förstå innebörden av orden – men för den skull kanske inte innebörden av innebörden. I litteraturen finns ofta ett vibrerande hålrum som skapar berättelsens resonans – precis som tomrummet i fiolens kropp ger den dess särskilda ton.
Litteraturen – liksom övrig konst – söker formulera sådant som inte går att formulera så precist oprecist på något annat sätt.
Det oförklarliga hos fäder, till exempel.
En gåta i vit nattskjorta.
4. En annan episod: Mammas underbara öra
Medan pappa som jag hört var skicklig att spela fiol – men aldrig gjorde det, så spelade mamma ofta och gärna på vårt piano.
Hon spelade när hon var glad. Och när hon var ledsen.
Jag tittade på hennes fingrar som skuttade mellan tangenterna och på fötterna som tryckte ner pedalerna som om hon var en racerbilsförare.
– Vad tycker du att vi ska spela, Ulf?
– Nåt högt, sa jag. Med mycket av svart.
Jag menade att hon skulle använda de svarta tangenterna, för då lät det sorgligast och vackrast.
Jag lutade pannan mot pianot medan musiken dundrade på.
Då kunde jag ibland se färger.
Det var som ett norrsken i huvudet.
Sista tiden mamma levde bodde hon i ett servicehus i Hässelby. Lägenheten var för liten för barndomens stora pianoåbäke. Så vi köpte ett nytt mindre åt henne istället.
Men det blev aldrig samma sak.
– Tangenterna sitter fel, sa hon.
Hennes fingrar ville inte hitta rätt.
Jag brukade sitta bredvid hennes säng och läsa när jag var där. Som hon hade suttit bredvid brorsans och mej och läst Nöff-nöff och Babar och allt möjligt när vi var små. Jag läste recept ur veckotidningarna som hon fick överta av en vänlig granne ett par dörrar bort.
För fast hon nästan bara åt sina olika piller vid den tiden, så tyckte hon fortfarande om att höra om mat.
– Vill du höra en fisksoppa? frågade jag. Det är ur Hemmets Veckotidning.
– Nej, sa hon. Spela något för mej istället.
– Det vet du att jag inte kan.
– Det kan du visst.
– Skyll dej själv då, sa jag.
Jag satte mej vid pianot. Jag lät fingrarna flanera i sakta mak över de vita och svarta tangenterna. Mest de svarta. Jag tryckte ner vänsterpedalen och lät tonerna flyta ihop, som jag gjorde då jag var liten. Det lät hemskt. Efter ett tag tänkte jag att hon hade fått nog.
– Du hörde ju själv, sa jag och stängde locket.
– Ja, underbart, sa hon. Det var underbart vackert. Tack!
Jag tänkte att hon skämtade. Men när jag tittade på henne log hon utan förbehåll och ögonen strålade som om hon det var Artur Rubinstein som slagit sig ner där framför henne på pianobänken.
Vad var det hon hade hört?
Var det samma ohörbara musik som pappa hade lyssnat till den natten?
Detta är något annat som kännetecknar den goda konsten (i det här fallet behövde den inte ens vara särskilt god) – att den ger plats för mottagarens tolkningar. Det hon hör för sitt underbara inre öra. Tonerna eller orden väcker till liv olika minnen, känslor, tankar. De tänder de upp den ena minnesbilden efter den andra i vårt mysko inre, skapar nya förbindelser i härvan av neuroner.
Det gör sällan rapporter eller annat textmaterial. Och dessa associationer, denna underjagiska vandring, är inget som några läsarundersökningar kan komma åt. Rätt svar är inte längre: Lika. Utan: Olika.
Vad mamma hörde var ett mysterium?
Men att det var vackert betvivlar jag inte.
5. Det stora undret: en ny värld!
Vad som trots allt skiljer läsning av litteratur från annan läsning mest är ändå UNDRET. Att litteraturen kan skapa en värld av ord – befolkad av mänskor som älskar och hatar varandra, av susande träd, av sjaskiga barer, av drömmar, spårvagnsgnissel och hundskall och flygande kor – eller vad man nu vill stoppa in i sitt manus, en parallellvärld som vi (åtminstone i stora drag) kan dela med andra läsare.
En låtsasverklighet som författaren och läsaren med gemensamma krafter gjuter liv i. Denna dubbla konception gör att man inte bara läser och lär känna de fiktiva gestalterna. Som medskapande läser man också sig själv.
Jag är övertygad om att den djupa läsupplevelsen (till skillnad från den ytliga pirrning och bladvändarreflex som kan utlösas av framkalkylerade alster) bygger på denna gränsöverskridande psyko-litterära förening:
Läsaren och språket.
Jaget och den andra!
Det är i våra inre som undret sker – att ordet blir kött. Men jag tror att förutsättningen är att författaren har blåst in något av sin ande i boken – för att fortsätta den teologiska metaforiken.
Min ogudaktiga, koleriska farfar klargjorde en gång sammanhanget.
Det var en av dessa regniga sommarlovsdagar i skärgården, där farmor och farfar bodde året om. Dom hade flyttat hela stadsmöblemangen dit, till huset som farfar hade byggt, som en minnesbild av något han kanske hade sett i amerikanska södern. Marängvitt. Komplett med veranda, balkong och burspråk.
Jag hade fått en ask färgkritor i födelsedagspresent.
Nu stod jag lutad över en av ekstolarna i matsalen och färgade det öppna gapet blodrött på ett av lejonen på stolsryggen.
Jag tyckte det såg mycket effektfullt ut.
Då kom farfar in i rummet.
– Vad ända in i glödheta har du för dej, pojk, röt han.
– Tycker du inte det blir snyggt, sa jag.
Jag såg att han inte gjorde det.
Jag låtsades vara troskyldig.
– Nej! fortsatte han med sitt lejonrytande. Begriper du inte att den som gjorde det här la ner hela sin själ i det?
– Nej, sa jag.
Farfar tog mej med på en sightseeingtur runt matsalsbordet. Vi gick från stol till stol och granskade lejonhuvudena, som jag dessförinnan hade tyckt varit identiskt lika med likadana, skårade manar, upprättstående öron och vassa hörntänder.
– Vad ser du?
– Olika allihop.
– Just det. Så är det när man lägger ner sin själ. Alla blir sig själva. Nu är det du som får bort den där färgen illa kvickt, förbaskade unge.
Så gick han iväg som en tjock profet för att investera en bit av sin själ i att lägga ny tjärpapp på dasstaket.
Men jag hade förstått: i varje sak där den som gjort den lagt ner sin omsorg, sin tid, sin kärlek, sin fantasi och sitt kunnande (och dessutom sin ilska och den vånda som alltid är förbunden med att göra något) så finns där också något av den upphovsmannens själ.
Det gäller litteraturen inte minst.
Om författaren nämligen har skrivit med själ och hjärta.
När barnen i filmen ”Kan du vissla Johanna” går för att köpa cigarrer till Berras låtsasmorfar på hans låtsasfödelsedag presenterar tobakshandlaren de olika alternativen som ligger på li de parade i hans humidor: den smala, men aromrika Davidoff, den imposanta Churchill…
– Men så har vi våra egna, fyller han i. Dom ser inte mycket ut för världen. Men dom har själ. Det är dom dyraste av allihop.
– Vi tar den stora, säger Ulf.
– Nej, vi tar den med själ, säger Berra och plockar fram pengarna.
Den med själ är alltid det bästa valet.
5. Vad vet marknadsavdelningarna om barnens inre?
Jag har försökt visa med några exempel hur en litterär läsning skiljer sig från läsning av annat slag.
Kanske kan man härleda något av svaret på frågan om vad kvalitet kan tänkas innebära ur dessa:
1) Att den litterära texten inte låter sig direkt avkodas och förstås: att den alltid rymmer en hemlighet, ett tomrum som utgör själva dess resonansbotten. Att denna håliga närvaro materialiseras i form av bilder, metaforik, språkliga rytmer och klanger.
2) Att litteraturen lämnar plats för olika läsares olika tolkningar, eftersom läsaren är medskapare och texten konverserar med läsarnas erfarenheter och drömmar, fantasier och livssituation. En berättelse blir inte bättre än sin mest sensitiva och smarta läsare. Läsförståelse? Några av de dikter som betytt mest för mig har jag aldrig riktigt förstått. Jag förstår inte ens alltid det jag själv skriver. Kravet på förståelse skapar krampsymptom. Att läsa är att bejaka det okända.
3) Att litteraturen ger ett avtryck av författarnas inre liv. Den förmedlar, som ingen annan konstform, en bild av en annan person ur ett inifrånperspektiv. Vi får en skymt av själ.
Det finns mycket i barnlitteraturens tradition och dess marknadssituation som motverkar detta: Kravet på läsbarhet. Antagandet att barn måste fatta vad de läser – om det inte gäller nonsenspoesi. Oro för att de ska tolka en text på fel sätt. Nymoralism som vill ha det garanterat lämpliga, där litteraturen för barn blir domesticerande istället för frigörande, tämjande istället för anarkistisk.
Men också ett allt starkare genomslag för marknadsavdelningarna på bokförlagen. Att böckerna betraktas som varor på en marknad där man ska fundera på: vilken målgrupp passar den här boken för? Och hur stor är den?
Vad skulle jag egentligen hänföras till för målgrupp?
Vilka böcker skulle jag tilldelas efter en målgruppsanalys?
Hundraåringen som klev ut genom fönstret?
Vad vet marknadsavdelningarna egentligen om barnens inre liv?
De enda behov de kan förutsäga och kontrollera är sådana som de själva har skapat.
När jag hunnit så långt i mina funderingar – och just skulle gå över i mina vanliga depressiva tankar om den korta livslängden av böckerna, om den havererade kritikerfunktionen, om bokmarknaden som en accelererande fettmaepedemi och bibliotekens ökande populism, så ropar mamma gudskelov från himlen:
– Nu får långkoket klara sig själv. Nu är jag klar.
– Får jag höra en saga då?
– Nej. Nu är det du som är författaren. Du får berätta.
Och då gör jag det. Och glömmer berättandets materiella betingelser för berättandets skull. Jag berättar om Skaparen som gör jorden och alla dess djur. När allt är klart och han har sovit ut ser han ner på vad han gjort och gläds. Tills han upptäcker skuggorna. Ju mer han tittar med sin ljusa blick, desto mörkare blir de. Då beslutar han att sopa dem till andra sidan jorden. Den som han inte ser.
”Det där kallar vi natt”, säger han. ”Och den ljusa sidan dag.”
Så var han glad och nöjd. Och de flesta mänskor med. För med skuggorna försvann sorgen och oron. Men också drömmarna och sagorna.
”Nu blev det mycket bättre!” tänkte Skaparen. ”Nu är folk glada och sover om nätterna.”
Men två fanns det som inte var glada.
Flickan och Pojken.
Flickan brukar alltid berätta sagor för sin lillebror. Men nu kommer inga sagor ur hennes mun. Då börjar han gå i sömnen. Han går i sömnen på jakt efter sagorna, drömmarna och skuggorna som Skaparen sopat undan, som en riktig prozak- och valerianaförfattare.
– Och hur går det? undrar mamma i sin himmel.
– Det får vi se, för nu är det i alla fall lunch, säger jag. Smaklig måltid.